Martina undrade om Urax separationsångest… ja, det är verkligen en gåta att lösa.
Han ensamhetstränades som alla andra valpar, men det fungerade inte, han tjöt som en gris. Så jag tänkte att han behövde mogna lite grann. Nu är han fyllt två, ingen skillnad. Som tur är så har jag oftast möjlighet att ta med mig honom och jag har bra tillgång till hundvakt om jag behöver. Men tänk om jag hade ett jobb där han inte kunde följa med…. han är ju liksom ingen hund man kan ”kasta in” på närmaste hunddagis eller till närmaste hundvakt. Hans efternamn är ”KRÄSEN” och mellannamn ”EXTREMT”.
Jag har gjort allting ”rätt”, så som man ”ska” göra, dvs tränat korta stunder, inte gjort någon affär av det, gett honom ben, godis, leksak, burar osv osv, han har även alltid haft sällskap av andra hundar, men ikke. Då han var yngre hjälpte det ju inte ens att dottern eller annan var hemma, gick jag ut så ylade han.
Med tiden har han utökat flocken han accepterar (läs: gråter efter) med Stina, Helena och till viss del Martin. Hans dröm vore ifall vi levde under samma tak och vi alla umgicks med honom 24/7. Ingen skulle ens få gå ut med soporna utan att alla andra följde med.
I bilen är det samma problem. Samma ögonblick jag försvinner ur sikte sätter han nosen i taket och ylar eller skäller. Han låter verkligen olycklig, så numera vågar jag inte lämna honom mer än några minuter då jag är rädd att någon ska ringa polisen. Vid ett tillfälle har de ropat i högtalarna på varuhuset efter ”Ägaren till bil regnr xxx med en svart hund”, någon trodde att han höll på dö. Jättekul, not. Men det ”lustiga” är att om något distraherar honom, kanske någon intressant människa går förbi, så tystnar han och sitter bara lugnt och studerar dem tills han kommer på att ”Shit, jag höll ju på att skrika efter mamma”. Hm….
De gånger han träffar Helena eller Stina måste jag planera hela dagen. De kan inte komma och hälsa på mig utan att han antingen följer med dem hem eller jag åker ut i skogen samtidigt som de åker. Men en mini-sväng till skogen hjälper inte, för han har ett extremt bra minne. Distraherar jag honom med Siri, mat och lek så räcker det inte med en kvart, för då leker och äter han glatt, sen tar han upp ylandet igen. Ska jag hämta honom hos Stina så får jag först distrahera honom med mat i bilen och åka direkt ut i skogen med kompisarna, spårning och godis, där måste jag tillbringa minst en timme. Sen hem och göra något skojigt, typ träna, äta eller leka.
Jag märker dock en VISS mognad… numera kan jag gå en snabbis till tvättstugan utan risk för vräkning. Om jag bestämt platsar honom i korgen kan han faktiskt ligga kvar. Så det går åt rätt håll. Men i bilen är det svårare, han är en extrem ögontjänare, han håller stenkoll på då jag är på väg tillbaka, då blir han knäpptyst. Att ta honom på bar gärning är inte lätt då han är listig som en gammal räv.
Jag bor ju också i lägenhet och där är det svårt, för att inte säga omöjligt, att vänta ut honom ifall han börjat tjuta. Hade vi bott i hus kunde jag lägga upp träningen annorlunda genom att just vänta ut honom.
De (få) som älskar Urax säger att han är en perfekt hund förutom detta med separationsångesten. Jag har t o m vågat lova Stina att ifall hon kan jobba bort detta så FÅR hon honom. Jag önskar henne lycka till. 
Sen har vi lilla Siri som aldrig ens behövts träna, om hon blir ensam så lattjar hon med sig själv. Trots att hon är en sån extremt social hund.
Håhåjaja, vilka personligheter dessa hundar är…
Jisses vilket långt inlägg. Med Kelvin på armen så tog det en hel evighet för mig att läsa det.
Ja det blev lite långt. Du kanske är den enda som orkar läsa hela.
Närå…jag orkade också! Jag älskar att frossa i ”snoshistorier”.
Jag ser att du redan anammat det som jag trodde skulle kunna distrahera farbrorn till lugn.
Knepigt att han utökar sin flock. Villgott går mer och mer åt andra hållet. Sedan verkar han inte ha samma tålamod som Urax även om han kan vara en riktig ”observer”. Om vi t ex är bortbjudna (och inte ägnar all vår vakna tid åt honom) så blir han stensur och går och sätter sig i hallen eller vid ytterdörren. När vi åt middag hos mina föräldrar senast så STOD han ute i grovköket och glodde rakt fram i över en timma. Ändå har min mamma en liten tik som han älskar att leka med, hon ledsnar iof efter ett tag och då blir han sur och vill åka hem….som sagt de ger verkligen sken av att kunna tänka till skillnad från många andra hundar man träffar på….
Haha, jag känner igen det där gloendet…. dem är för härliga, för det mesta…..
