Igår trimmades Urax av Helena. Det var nästan tre månader sen sist så det var hög tid. För några veckor sedan trimmade jag bort det mesta av täckhåren, men utan att ha rakat kinder och bröst så gör det inte så stor skillnad på utseendet.
Sedan förra trimningen har Helena börjat ta bort massor av benhår vilket gör att han får en helt annan profil. Folk frågar ifall han vuxit, i själva verket är det alltså det kortare ben- och maghåret som gör att han numera ser ut som han blivit högre. Mindre benhår innebär att det inte fastnar lika mycket kvistar där. Skogspromenaderna har blivit bekvämare, både för mig och Urax.
Men jag fattar inte hur Urax kan tycka att det är så fantastiskt roligt att bli trimmad – det gör ju tidvis ONT!? Men faktum är att han grät av sorg då vi åkte från trimmet. Som vanligt: vi sitter i bilen hem, jag hör något konstigt ljud som jag misstar för något fel på bilen, men då jag dämpar radion så hör jag från hundburen:
-Oooooooooooooooooooiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii. Översatt betyder det:
- Helenaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa. Det är alltså Urax som gråter efter Helena. Och ändå plockade hon massor av öronhår igår, och det tycker han är extremt obehagligt. (Fullt förståeligt.)
Senare på dagen var vi och hälsade på hemma hos Helena, och ni kan ju gissa hur ledsen han var under den hemresan …. då hade han ju varken blivit trimmad eller ryckt utan bara fått lite godis och en massa pussar.
Den hunden är inte som alla andra. *fniss*
Nä han är inte som andra, han är gossigare än alla andra!!!
En sån liten gullgubbe han är. Det är LÖFTET om lite snask (för han har ju bra minne) som får tårarna att flöda fritt hos honom…
Men då vi hade besökt dig igår så skrek han faktiskt inte! Bra va?